Bo Granath Racing 1961-2006

Road-Racing.

Jag började tävla 1961 och blev helt upptänd av denna sport.
Den första vintern efter min första säsong räknade jag dagar som i lumpen tills säsongen skulle dra igång igen. Jag var till 100% inställd på att göra allt i min makt för att förbättra mina resultat. Första året blev ovanligt bra för en nybörjare i denna sporten. Jag tog licens och fick juniorlicens, men då det var få aktiva förare vid den tiden så fick jag tävla i samma klass som A-förarna.

Jag hade köpt en Norton Manx 500cc av Agne Carlsson. Till min förvåning så blev jag fyra vid min första start som ingick i Svenska Mästerskapet. Det var Gelleråsloppet i Karlskoga 1961 och jag blev varvad av Sven-Olov ”ESSO” Gunnarsson som vann 500 klassen, Bror-Erland Carlsson blev tvåa, Ola Stahlén trea och fyra blev ????????.

Till nästa SM, Falkenberg på den gamla banan i Skrea, hade jag köpt ytterliggare en Norton Manx 350cc.
Jag slutade fyra med denna efter en hård duell med Esso på sista varvet. Min maskin var snabbare än Essos AJS 7-R och var före honom hela loppet. Det skall tilläggas att Esso var mycket bättre förare än jag, men motoreffekten var mycket avgörande på denna bana som bestod av två långa snabba raksträckor och en kortare raksträcka som gick i en nedförsbacke mot start- och målrakan. Esso bromsade ikapp mig vid sista uppbromsningen före målrakan, men jag som var van från Stockholmstrafiken att kivas med bilister gav inte upp utan la omkull min maskin över hans framhjul.
Jag blev före honom i mål men han var mycket upprörd. Det skulle säkert även jag ha varit i hans situation.
I 500 blev jag fyra igen och jag slutade som fyra i SM i både 350 och 500 klassen 1961. Som ett resultat av detta fick jag internationell licens samma år och fick start i VM i båda klasserna i Kristianstad.
Detta var en upplevelse, att på nära håll få uppleva depålivet och se Honda-stallet, MV-Augusta, MZ och alla andra stora fabriksstall. Jag var absolut inte kvalificerad för detta men det gav mig lärdom och erfarenhet. I 350-loppet blev jag varvad av Gary Hocking på fabriks MVn och jag kastade mig in bakom honom för att få draghjälp av hans maskins luftsug. Just som jag vinklade in bakom honom så kom jag ihåg något som jag fått tips om: Var försiktig för det kan redan finnas en annan maskin i suget. Precis detta var fallet. Mike Hailwood låg där bakom Hocking och han redde ut situationen. Han vek undan för mig och sen vände han sig om och tittade på mig och ruskade på huvudet. Många år senare berättade jag för Mike att jag var just den föraren.

1962 blev ett lärorikt år, med många bekymmer och dåliga resultat. Jag körde många tävlingar utomlands och fick även många problem med mina Norton Manx.
Jag var inte en bra mekaniker och dessa maskiner krävde just detta.

Jag körde VM på Irland och Östtyskland och en massa tävlingar i Holland och Belgien. Allt var lärdom.
1963 bytte jag maskiner till en AJS-7R 350cc och en Matchless G-50 500cc som jag köpte av Kjell Fallgren, svensk mästare 1961 på denna 350. Detta år blev mitt genombrott.

Mina maskiner var snabba och höll. Lätta och enkla att jobba med. Jag fick en Lidnersk Knäpp och på träning på Skarpnäck kunde jag nästan köra ifrån alla. Men när starten gick så insåg jag till min förvåning att Agne Carlsson och Esso Gunnarsson hade ett högre tempo än på träningen.

Det var bara så det var. Rom byggdes inte på en dag. Lärdom och rutin och träning ger i sista stadiet resultaten. Det var bara att köra på. Det blev ett mycket bra år men vinsterna kom inte. Jag körde Isle of Man i 350 och 500 och som jag brukar säga. Isle of Man ger en rutin att lätt lära sig nya banor. Man får köra hela tiden utan att säkert veta vad som händer efter nästa sväng. Höger eller vänster?
Ett tips som jag fick var att titta på telefonstolparna som Nu för tiden kanske det är lättare då man kan sitta hela vintern och se på videofilm från banan.

Mitt första träningsvarv blev en upplevelse. Min 350 hade tömts på bensin vid förra tävlingen på Brands Hatch.
Vi fick gratis bensin på tävlingen och denna tömdes i vår Ford Transit-buss. Ekonomin var ansträngd och det var så det gick till. Den ena bensinslangen lossnade och bensin sprutade rätt ner i den öppna transmissionen där den antändes.

Jag körde på det snabbaste partiet, Highlander, och jag fick en konstig upplevelse som visade sig var elden som växte snabbt. Det gick nog över 180km när jag fick hoppa av sadeln. Elden var som en vägg rakt mot ansiktet och jag vågade inte släppa maskinen i den hastigheten. Jag hoppade bak över soffan som var rätt så stor, fick tag i denna och åkte som Arto Nyqvist på skorna bakom hojen som jag höll tag i med händerna på soffan.

När jag bromsat ner farten en del så släppte jag taget. Jag rullade runt en massa varv på banan och såg min AJS som ett stort eldsbål försvinna in i nästa sväng som om den var styrd av någon. Denna sväng var en s-sväng och maskinen slog in i en stenmur. Där brann den ner med 20-liter bensin i tanken. Funktionärer försökte släcka elden men två eldsläckare var en för lite berättade de för mig senare. Själv så brann jag av bensin på både vänster hand och stövel. Jag kunde släcka elden på min handske och underarm genom att kväva den med höger hand. Däremot kunde jag inte släcka elden på min vänstra stövel. Det bara brann mellan fingrarna när jag försökte kväva elden. Då fick jag en ide och hoppa in i gräset vid sidan av banan. Där lyckades jag kväva elden genom att sätta mig på fot och ben med bägge händerna runt benet.

1964 vann jag min första seger. 500 i Falkenberg och min maskin var mycket snabb.
1964+1965 var dåliga år. Jag vurpade i England på Oulton Park 1964 och blev rädd. Trots att jag inte slog mig så blev jag skrämd. Detta satt i hela 1964 och halva 1965. Det släppte efter Isle of Man 1965 och då var det första gången jag kunde köra med kontrollerat tvåhjulssläpp på torr asfalt.
Som inlärningsprocessen säger går det fort i början för att sen stanna upp, och efter en längre tid så ökar kunskapen i ett lugnare tempo.
1966 blev ett mellanår men 1967 blev ett av mina bästa år totalt. Jag vann SM i tre klasser och tog mina första VM-poäng med en fjärdeplats i Finland på Imatra-banan i 500 VM. Det ösregnade och det vara då jag brukade hänga med. Agostini vann på MV och John Hartle kom tvåa på en Matchless. Jag höll tredjeplatsen före Billy Nelson men fick problem med kopplingen som började rycka när jag slirade på den ur svängarna. Efter några obehagliga bakhjulssladdar så släppte jag av och Billy kom förbi. Vid den tiden fick bara de sex första i mål VM-poäng. Jag kom som sjua i mål samma år vid Belgiens 500 VM i Spa-Franchorchamps, men fick inga poäng.

Poängen i Finland var att jag blev pappa för första gången till Peter två dagar tidigare, så det blev dubbel utdelning brukar jag säga. Kanske hans födsel fick mig att må bättre och att detta kunde påverka min placering. Jag körde faktiskt mycket bra i Finland. Jag var bakom Mike Hailwood när han slog omkull i regnet. Jag varvade förare som normalt var bättre i torrt väglag. Nu får det vara slut på skrytet.

1966 körde jag en 350cc encylindrig Husqvarna tvåtaktsmotor i en ram som Berra Persson byggt. Jag vann nästan varje gång i Sverige men utomlands gick det sämre.
1968 bad jag Husqvarnas Ruben Helmin om en 500 twin och has skulle rita ihop en motor åt mig. Denna som var 4-växlad fick jag till hösten 1968 och körde två tävlingar i Sverige. Detta var starten till en ny epok. Mina upplevelser och tävlingar på Husqvarnas fabriksmaskiner i 350 och 500 VM finns nu i tryck över hela världen.
Alan Cathcart har testat min sista 500cc Husqvarna och gjort en story om mitt racingåkande samt om Husqvarna 500 i VM. Han har varit mycket tillmötesgående och låtit mig använda både bild och text från dessa artiklar.