12 times Swedish Champion

237 GP starts

3 times Nordic Champion

1999 European Champion 7A


On this website I have published pictures and magazine stories from my 46 years racing. I have now written a book about my racinglife which has been very exiting and the book is available in both English and Swedish.

På den här websidan har jag publicerat bilder och tidningsartiklar från mina 46 års racing. Jag har skrivit en bok om mitt racingliv och den finns med både svensk och engelsk text.

Check out my new book!

Episodes from a road-racing rider's life to, in and from motorcycle races in the GPs, SM and other international events, 1961-1979.

Bo Granath Racing 1961-2006, The book.

From 1961 to 1979, Bo Granath competed in the MotoGP World Championship, and was part of the Continental Circus, which travelled from circuit to circuit. Bo Granath has 237 starts and best results in 1972 in the largest 500 class with third places in the Austrian and Swedish GPs and final scored a fifth place in the World Championship. Other achievements are 12 times Swedish Champion, 3 times Nordic Champion and European Champions 1999 in class 7A Classic Racing. Episodes from this period have Bo Granath documented in this book with text and images.

Can be ordered directly from

European orders: Eur 34 + 18 shipping fee
Total: Eur 52 (shipping fee for 3 copies: Eur 40,00)
International orders: Eur 34 + 18 shipping fee
Total: Eur 52 (shipping fee for 3 copies: Eur 40)

Payment details:
or Bank Transfer/Payment made to: Bo Granath, Castorvagen 1, S-175 68 JARFALLA
for Bo Granath Racing 1961-2006 English
Bank: Skandinaviska Enskilda Banken AB, Stockholm, SWEDEN
Account Nr: Bo Granath-IBAN: SE65 5000 0000 0539 2103 9649, BIC: ESSESESS
Orders will be shipped upon receipt of payment.

Från 1961 till 1979 har Bo Granath tävlat med mc i MotoGP-VM och varit del i den så kallade Continental Cirkus, som reste från tävlingsbana till tävlingsbana. Bo Granath har 237 VM starter och bästa resultat 1972 i den största klassen 500, två tredjeplaceringar vid Österrikes och Sveriges VM och slutresultat en femteplats i VM. Episoder från denna period har Bo Granath dokumenterat i denna bok med text och bilder.

Boken är i A4 format på 224 sidor med hård pärm och kostar 350 kr.

Kan köpas på Hedengrens Bokhandel i Stureplan och Husqvarna Fabriksmuseum.

Kan beställas av Bo Granath på telefon 08-89 30 77 eller per mail .
Porto tillkommer 80 kr för en bok och för två blir frakten 122 kr inom Sverige.
boken finns även översatt till engelska till samma pris.
Bet.instr: Bo Granath bankgiro 718-6141 för Bo Granath Racing 1961-2006 svensk,
Betalning med Swish: Swishnummer 070 261 55 57 ange även adress.


You may find funny pictures and articles that have been published in magazines through out the years.



Please select a language above inorder to read my road-racing story.

I started road-racing 1961 and got very excited by this sport. During the winter after my first year racing, I was doing my military service and was counting the days until the season would start again. I was 100% confident that I was going to do everything possible to better my results. My first year was more than normal for a beginner in this sport. I got my racing-licence as a beginner, but as there were few junior-riders 1961, I was allowed to race together with the senior riders. I had bought a Manx Norton 500cc by Agne Carlsson. To my surprise I finished fourth in my first race which was a Swedish Championship race. This was in Karlskoga 1961 and I was lapped by Sven-Olof "Esso" Gunnarsson who won the race, Bror-Erland Carlsson finished second, Ola Stahlén third and fourth was ?????????????. To the next race in Falkenberg, which also was a Swedish Championship race, I bought another Manx Norton 350cc. I finished 4th with this bike after a hard fight with "Esso" Gunnarsson in the last lap. My bike was quicker than Esso´s AJS 7-R and I was in front of him all race. Esso was a much better rider but the engine power was very deciding on this track which had two long quick straights and a shorter downhill straight before the start- and finish straight. Esso caught me in the last braking before the finish, but I was used from the traffic in Stockholm to fight against cars, so I just laid down over his front wheel and finished in front of him. He was very upset. I would probably have been the same in his situation. In the 500 class I finished fourth again. I finished fifth overall in both the 350 and 500 classes in the Swedish Championship 1961. I applied for an international licence after that and I was accepted to start in the World Championship races in both classes in Kristianstad in the same year 1961. It was very exciting to watch the life in a GP-paddock and see the Honda, MV, MZ and other great works teams. I was for sure not qualified for this but it I got experience and stardom. In the 350-race I was lapped by Gary Hocking on the MV and I tried to get into his slipstream to get extra power. Right at the moment I angled my bike to get behind the MV, I remembered what someone had told me before: be careful in doing this as there could be some other rider in his tail. This was the case. Mike Hailwood was behind Hocking, but he managed the situation. Mike did avoid me and then he looked back on me shaking his head. Many years later I told Mike that I was the rider. 1962 was a very learning year for me, with many problems and bad results. I started in many races abroad and had many problems with my Manx Nortons. I was not a good mechanic and these bikes demanded a good one. I raced in the GPs in Ireland and DDR and many other races in Holland and Belgium. Everything was learning. 1963 I changed bikes to an AJS 7-R 350cc and a Matchless G-50 500cc which I purchased from Kjell Fallgren, the 1961 Swedish 350 Champion. This year was my break-through. My bikes were quick and did last the races. They were easy to work with. I went to England to race at Silverstone, Snetterton and Oulton Park in the Easter Races. I was really shocked by the speed in English racing. I was probably lapped two or three times by the best English riders at Oulton Park. Derek Minter was on the top that time. The racing in England taught me a lot and I raced in the Easter Races for many years and Oulton Park was my favourite circuit. I used to race in August there as well. When I came back to Sweden after the visit in England, I was going very quick in practise in the Stockholm races at Skarpnäck and I was nearly the quickest in practise. However I realized to my big surprise when the race started that both Agne Carlsson and Esso Gunnarsson were quicker than in practise. The Rome was not built in one day people say. Learning and exercise gives the result in the end. I only had to do more exercise. 1963 was a good year but I did not win. I raced in The Isle of Man in 350 and 500 and people use to say: "The Isle of Man gives you the ability easy to learn new circuits". Racing there, you cannot be sure what happens after the next corner. Right or left? One advise I got was to watch the telephone pools. Nowadays it is much easier as you can watch movies from the TT-races during all winter on the TV and learn the circuit with videos. My first lap in practise was an experience. My 350 petrol tank had been emptied into my transport van during the last previous race at Brands Hatch. We did get free petrol for the race and this we put into my Ford Transit-van. The economy was no good and this was the way we used to do. On the highlander one of the two petrol pipes came loose and petrol was sprayed on me and down into the open transmission and caught fire. I was doing probably 120 miles/h speed and I got an abnormal feeling just before the flames grew up quickly. The fire was as a wall against my face and I did not dare to jump off the bike in that speed, so I moved back over the saddle which was quite big and grabbed the end of the seat and get off the bike. I was sliding on my boots and used the seat to protect me against the flames. I tried to do same as the Finn Arto Nykvist. When I had braked down the speed I let the bike go. I tumbled around many turns on the track and when I stopped I could see my AJS in a very big firecloud disappear into the next corner as it was steered by somebody. This corner “Helen’s Cottage is a S-turn and my bike hit a stonewall. There it burnt with 20 litres of petrol and the steward who tried to kill the fire told me later that they had two fire distinguishers but these were not enough to kill the fire. Myself I was burning from petrol on my left arm and left leg. I managed to kill the fire on my arm with my right glove but could not kill the fire on my boot. The flames burnt between my fingers. Then I got an idea. I jumped into the grass outside the track and sat down on my foot and leg with both hands around the leg and could kill the fire. I was badly burnt and it took long time to heal the wounds. 1964 I got my first victory with my 500 in Falkenberg, Sweden and my Matchless was very fast. 1964 and 1965 were bad years. I crashed at Oulton Park and got scared. This kept my racing ability down all 1964 and half 1965. After the Isle of Man TT-races 1965 I got going well again. This was the first time I could race with a controlled two-wheel drift on a dry course. The learning process says: you learn quickly in the beginning and then it stops for a longer period until it grows at a slower speed. 1966 was a year in the middle but 1967 was one of my best years ever. I was Swedish Champion in three classes and got my first GP-points finishing fourth in the Finnish GP in Imatra in the 500 World Championships. It was rainstorm and this was my best conditions. Agostini won on his MV and John Hartle finished second on a Matchless. I was lying third in front of Billy Nelson but got problems with my clutch. I got some nasty slides out of the corners slipping the clutch and decided to let Billy pass me. That time only the first six finishers got GP-points. I had finished seventh in the Belgian GP in Spa-Franchorchamps but got no points. I became a father for the first time and Peter was born two days earlier, so I got double prices. Maybe his birth made me feel better and could make me go better in the race. I was in fact going very well in Finland. I was right behind Mike Hailwood when he crashed in the rain. I lapped many riders who normally are better than me in dry conditions. Now I must stop boasting. In 1967 I raced a single two-stroke 350 Husqvarna in a frame built by the swede Bertil Persson. I almost won all races in Sweden but abroad it was worse. In 1968 I asked the Husqvarna engineer Ruben Helmin for a Husqvarna 500 twin. He designed an engine for me and in the end of 1968 I got a 4-gear engine for the last two races in Sweden. This was the start of a new epoch. My experiences and races on the Husqvarna works bikes in the 350 and 500 World Championship are now printed all over the world. Alan Cathcart has tested my last 500cc Husqvarna and made a story of my racing and the Husqvarna 500 in the World Championship. Alan has been very kind and allowed me to use both pictures and text from these articles he has written.

Jag började tävla 1961 och blev helt upptänd av denna sport. Den första vintern efter min första säsong räknade jag dagar som i lumpen tills säsongen skulle dra igång igen. Jag var till 100% inställd på att göra allt i min makt för att förbättra mina resultat. Första året blev ovanligt bra för en nybörjare i denna sporten. Jag tog licens och fick juniorlicens, men då det fanns få aktiva förare vid den tiden så fick jag tävla i samma klass som A-förarna. Jag hade köpt en Norton Manx 500cc av Agne Carlsson. Till min förvåning blev jag fyra vid min första start som ingick i Svenska Mästerskapet. Det var Gelleråsloppet i Karlskoga 1961 och jag blev varvad av Sven-Olov "ESSO" Gunnarsson som vann 500 klassen, Bror-Erland Carlsson blev tvåa, Ola Stahlén trea och fyra blev ????????. Till nästa SM, Falkenberg på den gamla banan i Skrea, hade jag köpt ytterliggare en Norton Manx 350cc. Jag slutade fyra med denna efter en hård duell med Esso på sista varvet. Min maskin var snabbare än Essos AJS 7-R och jag var före honom hela loppet. Det skall tilläggas att Esso var mycket bättre förare än jag, men motoreffekten var mycket avgörande på denna bana, som bestod av två långa snabba raksträckor och en kortare raksträcka som gick i en nedförsbacke mot start- och målrakan. Esso bromsade ikapp mig vid sista uppbromsningen före målrakan, men jag som var van från Stockholmstrafiken att kivas med bilister gav inte upp utan la omkull min maskin över hans framhjul. Jag blev före honom i mål men han var mycket upprörd. Det skulle säkert även jag ha varit i hans situation. I 500 blev jag fyra igen och jag slutade som fyra i SM i både 350 och 500 klassen 1961. Som ett resultat av detta fick jag internationell licens samma år och fick start i VM i båda klasserna i Kristianstad. Detta var en upplevelse, att på nära håll få uppleva depålivet och se Honda-stallet, MV-Augusta, MZ och alla andra stora fabriksstall. Jag var absolut inte kvalificerad för detta men det gav mig lärdom och erfarenhet. I 350-loppet blev jag varvad av Gary Hocking på en fabriks MV och jag kastade mig in bakom honom för att få draghjälp av hans maskins luftsug. Just som jag vinklade in bakom honom, kom jag ihåg något som jag fått tips om: Var försiktig för det kan redan finnas en annan maskin i suget. Detta var fallet. Mike Hailwood låg där bakom Hocking, men han redde ut situationen. Han vek undan för mig och sen vände han sig om och tittade på mig och ruskade på huvudet. Många år senare berättade jag för Mike att jag var just den föraren. 1962 blev ett lärorikt år, med många bekymmer och dåliga resultat. Jag körde många tävlingar utomlands och fick även många problem med mina Norton Manx. Jag var inte en bra mekaniker och dessa maskiner krävde just detta. Jag körde VM på Irland och Östtyskland och flera tävlingar i Holland och Belgien. Allt var lärdom. 1963 bytte jag maskiner till en AJS-7R 350cc och en Matchless G-50 500cc som jag köpte av Kjell Fallgren, Svensk Mästare 1961 på denna 350. Detta år blev mitt genombrott. Mina maskiner var snabba och höll. Lätta och enkla att jobba med. Jag fick en Lidnersk Knäpp och på träning på Skarpnäck kunde jag nästan köra ifrån alla. Men när starten gick så insåg jag till min förvåning att Agne Carlsson och Esso Gunnarsson hade ett högre tempo än på träningen. Det var bara så det var. Rom byggdes inte på en dag. Lärdom och rutin och träning ger i sista stadiet resultaten. Det var bara att köra på. Det blev ett mycket bra år men vinsterna uteblev. Jag körde Isle of Man i 350 och 500 och som jag brukar säga. Isle of Man ger en förare rutin att lätt lära sig nya banor. Man får köra hela tiden utan att säkert veta vad som händer efter nästa sväng. Höger eller vänster? Ett tips som jag fick var att titta på telefonstolparna. Nu för tiden kanske det är lättare då man kan sitta hela vintern och se på videofilm från banan. Mitt första träningsvarv blev en upplevelse. Min 350 hade tömts på bensin vid förra tävlingen på Brands Hatch. Vi fick gratis bensin på tävlingen och denna tömdes i vår Ford Transit-buss. Ekonomin var ansträngd och det var så det gick till. Den ena bensinslangen lossnade och bensin sprutade rätt ner i den öppna transmissionen där den antändes. Jag körde på det snabbaste partiet, Highlander, och jag fick en konstig upplevelse som visade sig var elden som växte snabbt. Det gick nog över 180km när jag fick hoppa av sadeln. Elden slog som en vägg rakt mot ansiktet och jag vågade inte släppa maskinen i den hastigheten. Jag hoppade bakåt över soffan som var rätt stor, fick tag i denna och åkte som Arto Nyqvist på skorna bakom hojen, som jag höll tag i med händerna på soffan. När jag bromsat ner farten en del, släppte jag taget. Jag rullade runt flera varv på banan och såg min AJS som ett stort eldsbål försvinna in i nästa sväng som om den var styrd av någon. Denna sväng var en s-sväng och maskinen slog in i en stenmur. Där brann den ner med 20 liter bensin i tanken. Funktionärer försökte släcka elden men två eldsläckare var en för lite berättade de för mig senare. Själv så brann jag av bensin på både vänster arm och stövel. Jag kunde släcka elden på min handske och underarm genom att kväva den med höger hand. Däremot kunde jag inte släcka elden på min vänstra stövel. Det bara brann mellan fingrarna när jag försökte kväva elden. Då fick jag en ide och hoppade ut i gräset vid sidan av banan. Där lyckades jag kväva elden genom att sätta mig på fot och ben med bägge händerna runt benet. 1964 vann jag min första seger med min 500 i Falkenberg och min maskin var mycket snabb. 1964 och 1965 var dåliga år. Jag vurpade i England på Oulton Park 1964 och blev rädd. Trots att jag inte slog mig så blev jag skrämd. Detta satt i hela 1964 och halva 1965. Det släppte efter Isle of Man 1965 och då var det första gången jag kunde köra med kontrollerat tvåhjulssläpp på torr asfalt. Som inlärningsprocessen säger går det fort i början för att sen stanna upp, och efter en längre tid så ökar kunskapen i ett lugnare tempo. 1966 blev ett mellanår men 1967 blev ett av mina bästa år totalt. Jag vann SM i tre klasser och tog mina första VM-poäng med en fjärdeplats i Finland på Imatra-banan i 500 VM. Det ösregnade och det vara då jag brukade hänga med. Agostini vann på MV och John Hartle kom tvåa på en Matchless. Jag höll tredjeplatsen före Billy Nelson men fick problem med kopplingen, som började rycka när jag slirade på den ur svängarna. Efter några obehagliga bakhjulssladdar, släppte jag av och Billy kom förbi. Vid den tiden fick bara de sex första i mål VM-poäng. Jag kom som sjua i mål samma år vid Belgiens 500 VM i Spa-Franchorchamps, men fick inga poäng. Poängen i Finland var att jag blev pappa för första gången till Peter två dagar tidigare, så det blev dubbel utdelning brukar jag säga. Kanske hans födsel fick mig att må bättre och att detta kunde påverka min placering. Jag körde faktiskt mycket bra i Finland. Jag var bakom Mike Hailwood, när han slog omkull i regnet. Jag varvade förare, som normalt var bättre i torrt väglag. Nu får det vara slut på skrytet. 1966 körde jag en 350cc encylindrig Husqvarna tvåtaktsmotor i en ram som Berra Persson byggt. Jag vann nästan varje gång i Sverige men utomlands gick det sämre. 1968 bad jag Husqvarnas Ruben Helmin om en 500 twin och han skulle rita ihop en motor åt mig. Denna som var 4-växlad, fick jag till hösten 1968 och körde två tävlingar i Sverige. Detta var starten till en ny epok. Mina upplevelser och tävlingar på Husqvarnas fabriksmaskiner i 350 och 500 VM finns nu i tryck över hela världen. Alan Cathcart har testat min sista 500cc Husqvarna och gjort en story om mitt racingåkande samt om Husqvarna 500 i VM. Han har varit mycket tillmötesgående och låtit mig använda både bild och text från dessa artiklar.

Husqvarna 500GP 1971-1976
The Isle of Man TT Races
Husqvarna Fabriksmuseum, Husqvarna Sweden


MC Veteranen 2003-2
ClassicBike 2010-1
Race 2004-1
MC-Folket 2011-3
Nostalgia 2013-6
Nostalgia 2013-6
ClassicRacer 2004-1
Clubman 1996-10
Motorevue 2004-13
MotoClasica 2004-10
NZ-MC-Trader 2004-feb
PS-Magazin 1997-4
KlassikMotorrad 2006-2
Suzuka 8-hours 1987
Other articles


You can always contact me at Dont forget to buy my book!

Bo Granath Racing - Copyright 2015